måndag 4 juni 2012

Färgpennor och att fastna på bild


Hat-kärlek till hårda pennor. Hemma hos min syster Hanna (som tog bilden) fanns en stor box med färgpennor. Har alltid haft lite svårt förhållande till dem, det kommer inte tillräckligt med färg på en gång, de känns för mesiga. Och de påminner om lågstadiets "teckningstimmar", där materialet bestod av kopieringspapper och färgpennor eller alternativt hårda kritor eller vattenfärger av diskutabel kvalitet som fick kopieringspappret att bubbla och rulla sig. Hoppas materialet i dagens skolor är lite mindre avskräckande.

Nåja, jag tror att jag kom över skräcken nu. Bara 25 år för sent då. Idén är att jobba långsamt och acceptera att färgerna är ljusa, inte försöka gnugga fram mer pigment, för det blir bara kvar på ytan och blåser bort.

Det jag gjorde är en skiss för en bild jag ska måla inför kamera. Illustratörsprojektet filmar alla nio illustratörer som är med medan de ritar/målar/trixar på sin dator. Jag ville göra en bild som är rolig att titta på, har både barn och något kräk, och med en tidskrävande textur. Så det blev ett klätterträd.


Det tog kanske tre-fyra timmar och två glas vin att göra skissen. Men så brukar jag aldrig göra så här detaljerade skisser, det brukar räcka med några streck på ett papper. Men eftersom jag inte var hemma vid mina egna färger, gnuggade jag i lugn och sövande takt i mera och mera färg, och det blev nästan som en färdig bild. När jag kom hem var det lätt att rita upp den på ett ordentligt papper och börja måla. Jag lämnade bara en liten bit, ett av barnen och lite träd omålat, och det får de sen filma. Det kan bli lite darriga penseldrag, jag är van att vara bara själv när jag målar (och ibland med ett barn under bordet och en i famnen, men ändå bara jag).

Filmerna läggs senare ut på Pro Artibus hemsida, det kommer att bli en verklig resurs för alla som är intresserade av illustration! Själv är jag jättenyfiken på att få se hur alla de andra jobbar. Att själv synas på bild är jag mindre glad över. Att min syster lyckas ta en bild på mig där jag inte ser ut som ett monster är ett mirakel, men hur det går med en annan fotograf får vi se. Det är bilderna och det vi illustratörer gör som är viktigt, inte hur vi ser ut, eller?

2 kommentarer: