onsdag 1 augusti 2012

Om att äga konst


Min favorit. För några år sen köpte vi den här målningen av min vän Pauliina Seppälä. Jag såg den på en liten bild på facebook och ville bara ha. Vi kom överens om pris och om att hämta den, allt väl. Men den rymdes inte i bilen. Den är nämligen stor. JÄTTESTOR. 160x140 cm färg. Så vi fick ta den i metron i stället, dit rymdes den ändå in.

Mina egna bilder vill jag kanske inte ha på väggarna. Jag har några, men de känns som egotrippar, och jag ser sånt som jag inte är nöjd med, detaljer som är fel, färger som känns blaskiga. Så därför är jag jätteglad över den här. Den lyser upp hela vårt vardagsrum/matsal/arbestrum. Den fyller hela väggen faktiskt.

Nu skulle jag behöva mer väggar för att kunna köpa mer konst. För vi hade en tanke om ett genomtänkt konstinköp per år. Nu har det inte blivit av, för jag vill att det vi skaffar får en bra plats.

Jag kom att tänka på Pauliina i förrgår när jag hörde nyheten om att City som papperstidning läggs ner. Blev lite nostalgisk, det var redaktionen där jag tillbringade sju år av mitt liv. Det var både roligt och känslomässigt tungt och jättelärorikt. Och där fanns människor som Pauliina. Och det är människorna som blir kvar när ramarna tas bort. Klämde ur mig en kolumn, en nekrolog över City, den går att läsa i morgondagens Hbl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar