söndag 9 mars 2014

Kraft och kraft

Min farmors flicknamn var Kraft. Vilket fantastiskt konstnärsnamn jag skulle ha fått om jag kommit på att låna efternamnet: Maija Kraft. Nu är det så, att Maija Hurme låter jättevanligt, och jag har några namnen. Och när man jobbar med sitt namn som varumärke, så är det kanske inte så värst bra. Samtidigt, så kunde ett starkt namn som Kraft kanske ha blivit som ett omen, och sätta en stämpel på mitt arbete. För jag är ju inte kraftfull, tvärtom. Jag är osäker, fundersam, sökande, tvivlande. Vilket speciellt märks det här året, när jag har tid, så testar och söker jag mig mellan olika stilar och material och bara väntar på att det ska klaffa.

Men konstnärsnamn ska man kanske ta innan man ritat ett endaste streck eller skrivit ett endaste ord? För det tar tid att bygga upp ett namn. När man äntligen efter decennier av kämpande kanske fastnat i den intresserade allmänhetens kollektiva minne som namn=verk/stil, då kan det vara problematiskt att byta namn. Om man gör det, så ska man kanske göra det med pompa och ståt som Katariina Souri (vad hette hon förr månne.... just det, Kärkkäinen). En del författare har bytt namn, till exempel hette Anja Snellman tidigare Anja Kauranen (Sonja O är ännu en av mina favoritböcker), och det leder ju till att hennes böcker finns på två ställen på biblioteket, och om man söker på hennes namn på till exempel Adlibris, så dyker inte de äldre böckerna upp alls. En finsk illustratör som bytt efternamn är Erika Kovanen, som numera heter Erika Kallasmaa, men det är ju som Kallasmaa hon har gjort sina främsta verk och blivit överöst av priser, så det kanske inte är så farligt.

En annan sorts kraft: min dotter hittade för några dagar sedan en cd med bilder från 2008. Då gjorde jag ett reportage om kraftgivande fotografering med Tiina Rönnholm. Hon jobbar, inspirerad av Miina Savolainen, med en metod där man använder fotografiet, det assisterade självporträttet, för att hjälpa till exempel barnskyddsklienter att se sig själv med vänligare ögon. Det är en form av terapi, eller en del av en helande process. Det är egentligen inte meningen att man ska spöka ut sig för de här självporträtten, men man kan göra det. Och jag ville, av nån outgrundlig anledning, prova på hur det skulle kännas att vara älva. Kanske har det att göra med en upplevelse av klumpighet och o-älvlikhet. Nå, ändå. Först kände jag mig riktigt knasig, som en tant som klätt ut sig till barn och gjorde tölpiga saker inför kameran. Men efter ett tag blev det riktigt roligt. Några av bilderna lägger jag ut här, med lov av Tiina. Om det är någon som är intresserad av att bli fotograferad av henne så har jag hennes e-postadress och kan förmedla kontakt.

Jag hade helt glömt bort att de här bilderna fanns, och det var jätteroligt att titta igenom dem igen. En del av dem kändes väldigt personliga, lite för skrämmande och nära, dem lägger jag inte upp här. Det här är "bara" fina älvbilder, såna som jag blir glad av.







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar